Om Lantraser

 

Vi vet att många vilda djur är hotade. Men det gäller också våra husdjur som förr var vanliga på bondgårdarna. Lantraser som kor, får, ankor och höns är på väg att utrotas, medan vissa raser redan har dött ut t ex. skogssvin, ölandshäst och smålandsko.
Från 1950-talet började man vilja driva stordrift på bondgårdarna. Aveln inriktade sig allt mer på högproducerande djurraser. Detta hotade allvarligt lantrasernas existens, lantrasernas styrka ligger inte i en extremt hög produktivitet, utan i deras hanterbarhet, sjukdomstolerans och förmåga att överleva i hårda tider. Tack vare några enträgna gubbar och gummor, som envist höll fast vid sina småjordbruk, kan vi fortfarande njuta resterna av de djur som en gång var allmänna i vårt land.
För att sortera under epitetet lantras måste arten ha funnits i landet i minst hundra år, samt vara så ursprunglig som möjligt.

Lantraserna är anpassade till magert bete, härdiga mot hårt klimat, motståndskraftiga mot de sjukdomar som finns i vårt land och bra på att själva skaffa sig föda. Deras utseende kan variera mycket inom samma ras - utseendet var mindre viktigt än överlevnadsförmågan.

Här nedan följer en förenkling av Svenska naturskyddsföreningens beskrivning av lantraser:
En lantras kan definieras som en husdjursras som har funnits så länge i ett område att den på flera sätt har blivit anpassad till den lokala miljön. Rasen har anpassat sig till klimat, sjukdomar, skötsel samt människans krav på djurets prestationer och utseende. (En genuin lantras har inte blivit präglad av avel för att motsvara en skriven och fastställd rasstandard. Dessa raser är mycket ovanliga och barta ett fåtal finns bevarade idag t.ex. Väneko och Göingeget). Begreppet lantras användas idag ofta i en vidare mening och innefattar då lantraser som har haft en rasstandard och viss inkorsning under de senaste hundra åren t.ex. gotlandsruss.

Alla länder har idag ett nationellt ansvar angående lantraser!
Vid Förenta Nationernas miljökonferens 1992 i Rio antogs en konvention enligt vilka nationerna tar på sig ansvaret att bevara sin biologiska mångfald och där ingår de inhemska husdjursraserna.

Idag anses våra lantraser som särskillt värdefulla, framförallt vill man bevara dem inför framtiden. Dessa raser går aldrig att avla tillbaka till då de väl har försvunnit, men de kan berika framtidens djurraser med sina kvalliteter om de kan bevaras! Man vill idag bevara den viktig genetiska variationen, kulturhistorian samt valfriheten för framtidens uppfödare, som våra lantraser innebär. Lantraser har också sitt värde som betesdjur i naturbetesmarker och som del i ett kulturhistoriskt landskap.

Exempel på svenska lantraser är: nordsvensk häst, gotlandsruss, fjällko, rödkulla, allmogeko, allmogeget, lantrasget, gutefår, allmogefår, ryafår, finullsfår och linderödssvin. Av dessa är russ och nordsvensk häst egentligen inte längre lantraser då de har "förädlats" det betyder att man har gjort ett urval med hjälp av en fastställd rasstandard med exteriörutställningar och bruksprov. Dessa raser har genom denna påverkan förändrats och förlorat en del av sin variation. Gotlandsrusset har även har även förädlats med inkorsningar av andra raser. Raserna grundas dock i huvudsak på svenska lantrashästar. Även större delen av fjällkorasen har förädlats genom urval och viss inkorsning av annan ras. Bevarandet av raserna är organiserat i rasföreningar med särskilda avelsplaner och registreringar.

Svenska naturskyddsföreningens definition av en genbank:
"En levande genbank för en husdjursras bör tjäna syftet att bevara rasens genetiska bredd till skillnad från bruksbesättningar som har ökad produktion som mål. En levande genbank behöver bestå av ett nätverk av djurbesättningar som kan kompletteras men inte ersättas av frysta lager av sperma och embryon. Djur och sperma från en genbank kan användas till förädlade bruksbesättningar men inte tvärtom".

Våra lantraser har genom årtusenden skapat det betespräglade landskap, som vi känner igen med stora öppna betade ytor. Idag anses dessa områden extra värdefulla eftersom de hyser många hotade växter och djur. I dag vill man åter använda våra lantraser i samband med upprättande av skötselplaner i naturreservat och i andra områden med höga naturvärden.
SNF anser att det nationella arvet av äldre husdjursraser skall bevaras som en del av svensk biologisk mångfald. Härigenom menar man att vi ta vår del av det internationella ansvaret i enlighet med konventionen om biologisk mångfald.


Vill du läsa mer om vad SNF skriver? Gå in på länken:http://www.snf.se/snf/snf-anser/dok-lantraser.htm

Klicka HÄR för att komma tillbaka till djurens sida.